Etiketter

tisdag 30 augusti 2011

Operationen

Halva tiden har jag gått omkring och trott att hon skulle sövas ner. Det var det värsta just under den tiden. Kändes som att då kunde hon vara min lilla vridfot resten av livet.

Läkarna och gipsteknikern sa till mig att jag kunde vara med under op. De tog av gipset, vi badade henne och matade. Som vanligt. Sen kom en sköterska in och la en bedöcningssalva på hennes häl.
Hälsenan ska skäras av för att sen förlängas och växa ihop. Dessa små bebisar tillverkar vävnader själv så hälsenan kommer vara som ny.

Efter en halvtimme av väntan åkte vi in till op-rummet. Jag hade sagt hela veckan att jag inte skulle vara med, men alla dessa sköterskor, gipstekniker och Dr sa att det var ett snabbt och enkelt ingrepp.

Nej det var hemskt rent ut sagt. Vill inte gå in på detaljer. Men som mamma vill man inte se. Inte jag så jag ångrade mig stort. Visst har det gått över nu men det svider till när jag skriver detta.

Efter op så gipsades hon igen och gipset ska sitta på i tre veckor.

Den 20:de jun tog vi av gipset. Vi badade inte henne där. Utan vi ville hem så fort som möjligt och bada henne hemma. Men nu kom vi till en annan bit, skorna.

Nu skulle hon ha skenan.

Gipsad bebis

Tänk så många nyfikna blickar vi fick under den tiden då Malicen var gipsad. Många som stirrade.

Det fanns även folk som stirrade på sjukhuset.
Sen undrade många varför gipset måste gå hela vägen upp.
Det är så här, som gipsteknikern sa: Dessa små Huddini kan lirka sin fot ur gipset. Är gipset ovanför knä så är det svårare men vissa kan med hela gipset vrida sig ut.

Jag bara längtade tills hon skulle bli av med gipset och ha på skor med skena.

3:e avgipsningen

Efter andra eller tredje gipsningen fick hon vara med på ett seminarium. Detta är för att fler ska lära sig inom läkar världen.






Sen tog vi inga fler foton på foten. Men det gick åt rätt håll. Gipsning och vridning blev bra.


måndag 29 augusti 2011

2:a avgipsningen

Tillbaka igen hos ortopeden. Man längtar verkligen varje gång man ska hit för att ta av gipset och få bada henne. En hel vecka är det katt tvätt, men här blir det ett riktigt bad.
Benet som är gipsat luktar inte så gott kan jag säga.

Så här efteråt önskar jag att jag hade tagit fler bilder, men då var allt så jobbigt och omständigt och jag ville bara glömma att hon hade gips.

Under hela denna tiden så kämpade jag med amningen så att det skulle fungera, eftersom hon kanske hade en infektion på hjärtat så tänkte jag att det skulle hjälpa till för att få bort infektionen.

söndag 28 augusti 2011

1:a avgipsningen

Då var det dax att åka in till ortopeden, träffa gipsteknikern för att ta av gipset.

Så här såg foten ut efter första veckan med gips:


Sen skulle hon badas och matas. Efter lite väntan som ibland blev lång kom ortopeden och maserade foten i ett nytt läge medan gipsteknikern gipsade om.  Våran gipstekniker, 40 år i branschen. Så han skulle gå i pension veckan innan hennes sista gipsning. Han var riktigt bra, vi var jätte nöjda med honom.

 Han berättade hur hela proceduren skulle gå till med alla gipsningar och operationen och skorna på skenan. Packade in gipset så att vi kunde väga det på BVC.

Första gipset:

En liten socka till gipset så att det inte skulle bli smutsigt:



När vi sa att vi har två friska barn hemma sa ortopeden att den här tjejen är hur frisk som helst, detta är inget handikapp eller någon missbildning utan en felvridning som man ställer till rätta.

Sen var det bara att gå hem med sitt gipsade knyte och tycka synd om henne. Att en sån liten ska ha ett gips och inte kunna sprattla som alla andra. Hon brydde sig inte ett dugg. Hon var van att ha gipset redan från dag 2 i sitt liv, hon visste inget annat.

Femte Dagen

14.00 fick vi tid hos Dr för ett nytt EKG. Jag ville bara att tiden skulle gå fort så jag kunde få det överstökat. Väl inne gjorde en sjuksköterska EKG på henne. Hon tyckte det såg bra ut men skickade papper till Dr så att han skulle bedöma det. Under tiden fick de ta ett nytt blodprov på Malicen för att se om hon fortfarande hade förhöjda halter av enzymer.

Efter en lång väntan i väntrummet kom hon med svaren från Dr och sa att EKG såg bra ut. Vi blev jätteglada. Äntligen såg det bra ut. Malicen vad du har skrämt oss.

Efter en vecka hörde Dr av sig att det var inga problem med hennes hjärta. Nu förklarade han allt i termer som vi kunde förstå. Ett hjärtfel finns från början och uppkommer inte senare. Går hon upp i vikt och växer bra så är allt bra. Små bebisar kan ha ett oregelbundet EKG,  förhöjda enzymer och blåsljud på hjärtat. Det behöver inte betyda något, men de kollar för att vara på den säkra sidan.

Då var den mardrömmen slut. Nu skulle vi smälta allt med den lilla vrid foten som helt plötsligt kom i fokus när allt annat la sig.

Fjärde dagen

En fridful morgon med en lätt frukost och jag njöt för en stund att ha hela familjen samlad, nu är vi 5. Det var detta vi hade längtat efter så länge. Men den fina stunden försvann och vi var tvugna att bege oss till ett nytt EKG.

Mödosamt traskade jag in på sjukhusområdet, det var påsk och vädret var fint. Men vad hjälper det om det är fel på hennes hjärta?

Detta EKG var anpassat för bebisar, mycket snällare mot tunn bebis hud. Enda svaret jag fick var att Dr skulle höra av sig.

Morgonen gick, det blev lunch och eftermiddag. Jag började bli possitiv, ingen som ringt betyder i min värld att det är ok. Min syster och hennes man var på fika hos oss när samtalet kom. Mina känslor åkte berg & dalbana hela tiden. Min man hade luren och var rätt så allvarlig.

Vi ska till hjärtmottagningen och träffa en kardiolog som ska göra ett Ultraljud på hennes hjärta nu!!!
Mina tårar sprutade och hela min kropp darrade. Min syster tog de stora barnen med sig och vi körde med ilfart mot sjukhuset. Jag satt bak med Malicen och mina tårar rann ner för kinderna. Det är nu det gäller, det är här vi kommer att få se om hon har fel på hjärtat eller inte.
Tidigare tog de blodprov och hittade förhöjda värden av enzymer. Så det kunde vara en sån enkel sak som en infektion på hjärtat. Något vi skulle vara extra observanta med var om hon åt mer än 10 min, gissa om jag klockade alla måltider. Värsta var att hon var en snabb ätare så hon åt på 15 min och sen var hon mätt. Sen gick hon upp i vikt och som jag förstog det så går barn inte upp i vikt med hjärtfel.

Vi blev inkallade direkt, allt var färdigt för oss och Dr väntade på oss. Kändes nästan som man åkt in med en ambulans och teamet var redo....

Först tog hon ett EKG på Malicen och den visade en liten avvikelse igen. Då satte hon igång ultraljudet. Ställde in bilden flera gånger, zoomade, stillbilder, det kändes som en evighet. Ju mer hon var tyst och klickade med apparaten ju mer nervös blev jag. Jag försökte vekligen läsa av bilderna men det var helt hopplöst och hon sa inte ett ljud under hela undersökningen.

Nej, men det ser bra ut, inga hål, ingen hjärtsvikt så det är inga problem. Vi ska bara ha en uppföljning ang det förhöjda enzymet och ett till EKG så ni får en ny tid på barnkliniken.

Pust, pust.....vi kom hem och la oss alla tre i sängen och sov ruset av oss. När vi vaknade så kände vi smärta i hela kroppen, det var spänningarna som började släppa. Men åter igen, det är inte helt över. Imorgon ett nytt EKG. Jag försökte se det possitivt, men min man ville inte släppa det innan han fick ordentliga svar.

Tredje dagen

Tittade mig i spegeln och konstaterade att mina panda ögon var kvar. Då var det bara att vänta på Dr igen som skulle lyssna på hjärtat igen. Medan vi satt och väntade hörde jag en annan mamma prata. "Jag fick stanna kvar för de hörde blåshjud i hjärtat, men det är vanligt på små bebisar." Jag lugnade ner mig lite och tänkte att det inte kan vara så farligt.
Hon kom ut från Dr och sa att det var ok inget blåsljud mer. Då tänkte jag ok då får väl jag åka hem idag.

Glömde att skriva att EKG visade en liten avikelse.

Inne hos Dr hörde hon  blåsljud igen. Mina tårar bröt ut igen. Då var det dax igen, nytt EKG.
Jag fick stanna kvar för svar från EKG. Både jag och Malicen var stressade av sjukhusmiljön.

På eftermiddagen kom svaren från EKG:n att det fortfarande fanns en liten avvikelse. Jag fick gå hem men skulle komma tillbaka till neonatal på EKG. När skulle denna mardröm sluta.

Väl hemma efter en massa strul på apoteket, släppte den första spänningen. På kvällen fick jag kallfrossa och kunde inte sluta skaka. Hela min kropp var så slut, matt, att jag varken kunde sova eller äta. Nu när spänningarna började släppa var kroppen helt matt.




På kvällen kom syskonen med pappa. Stora syster 7år och storebror 5år. Visade stolt upp lilla Malicen och hennes gips och glömde allt för en liten stund. Det var viktigt att syskonen skulle se en glad mamma, ingen vettskrämd och ledsen mamma.

Denna natt tog barnmorskorna Malicen i 2 timmar så att jag skulle få sova. Men min torrhosta väckte mig hela tiden.

Andra dagen

Dagen efter var jag trött, sliten men förväntansfull eftersom vi skulle få åka hem efter att vi träffat ortopeden. Vi gick på rutinkontrollen där Dr skulle kolla hjärta mm. Hon lyssnade och lyssnade....det var lång tysnad. Man såg på henne att allt inte var bra. Sen sa hon det: jag hör blåsljud i hjärtat.
Har aldrig hört talas om det så jag fick en mindre hjärtattack. Vi måste stanna kvar på BB och blev inbokade på EKG och röntgen.

Så jag fick ringa min man vi ska till Ortoped, röntgen och EKG och vi får inte åka hem. Jag grät floder, jag visste inte vad allt innebar och jag som sa att det var bra att hon inte fick något allvarligt med hjärtat utan att det var bara foten. Hela min babylycka var bortblåst. Jag försökte skärpa mig för lilla Malicens skull men jag kunde inte sluta gråta.

På eftermiddan tog vi röntgen först, där fick hon ligga naken på dem kalla plattorna medan jag och min man fick hålla fast henne, hon gallskrek och jag grät. Det var hemskt. Sen åkte vi upp en våning och gjorde EKG, inget mysigt för en två dagars bebis. Dessa klisterlappar som sätts fast på huden sitter som berget sen när man ska riva av dem. Sen vidare till Ortopeden. Jag ville inte med in. Jag visste att jag inte kunde skärpa mig med mitt gråtande så jag fick vänta utanför.

Jag fick komma in för samtal när hon var klar. Där låg hon helt matt med ett gipsat ben . Jag kände att tårarna kom och fick igen behärska mig.
Ortopeden Lennart Landin (fick den bästa läkaren) berättade hela processen. Nu ska hon gipsas en gång i veckan samtidigt som de vrider foten till rätt position. Sen skulle hon opereras och gipsas om och efter det skulle hon få ortoser (skor) på en skena. Väl mycket info för en helt slutkörd mamma.

Tillbaka till BB gråten samlades i halsen som en megastor klump. Min bebis har fått ett gipsat ben. Så ska det inte vara. Jag skulle bara få en bebis och sen skulle jag åka hem. Men nu skulle jag stanna kvar för att det kanske var fel på hennes hjärta.

Hela den natten var förstörd, varje gång som jag somnade vaknade jag av torrhosta. Sov 10min åt gången. Varje gång jag vaknade så tittade jag på henne och grät.

Första Dagen

Nu har jag landat lite och nu känner jag att jag kan dela med mig av min historia.

Den 17 april föddes Malicen, vi fick en Stor chock när vi såg foten. Men barnmorskan lugnade oss och berättade att foten legat fel i magen men det kan man enkelt fixa till. Tänk att dessa barnmorskor inte kan bättre. Så enkelt är det inte men det visste vi inte då, utan lugnade oss och jag sa tur att det inte är något allvarligt som hjärtat.



Efter en stund satte ett blodbad igång, jag förlorade mycket blod och hade en massa folk springandes vid mig och fick dropp. Detta är rätt vanligt för TREDJE föderska fick jag reda på dagen efter. Eftersom sjuksköterskan skulle trycka på min mage flera gånger och det gjorde fruktansvärt ont så jag tiggde till mig my precious lustgas.

Sammanlagt förlossning och efter blev det 3h med intensiv lustgas, som dem sedan fick dra ur händerna på mig. Det var inte förlossningen som tog slut på mig, det var allt efteråt.

På eftermiddan fick jag åka in på BB med min skrikande vridfot.
Den här lilla tjejen var stor när hon föddes 4290g och 53cm, så hon var hungrig konstant. Men för lat att äta själv.
Natten var en mardröm eftersom jag var snus torr i halsen och varje gång jag somnade till så fick jag torrhosta som väckte mig konstant och mitt lilla knyte. Jag var helt slut kunde inte äta, fick lura mitt knyta med lite modersmålsersättning hela tiden. Jag var hes, drack mängder och mina ögon rann.

fredag 26 augusti 2011

Välkomna till min sida

Denna blogg ska handla om min dotters vridfot, peva som det kallas på läkarspråk. Det finns två intressanta länkar som ortorpeder har skrivit. Min dotter har fått behandling av Peva enligt ponsetimetoden. Förr kallade man det för klumpfot men numera säger man vridfot som låter finare.

Vi visste inget innan hon föddes, men många får diagnosen vid ett ultraljudsbesök och kan ta reda på så mycket som möjligt innan barnet födds.